Kapitel 9

Vari vissa oförenligtheter upptäcks och vi lär oss mer om hur människor varelser fungerar i grupp

Beo kunde inte rå för det. Han förstod sig inte på Thor riktigt. Han ville inte läsa böcker. Bara se på TV (gärna de blodigaste actionfilerman som var barnförbjudna!) och alkemistationen luktade bara fis enligt Thor. Mer ofta än inte blev de sittande i soffan bredvid varandra som två främlingar som inte visste vad de skulle säga till varandra.

Men så en dag hände något som fick både  Beo och Thor att klappa händena av förtjusning: Det  började att snö! Thor kastade genast på sig sina ytterkläder för att rusa ut och leka i snön med hundarna.

Men säg den glädje som varar för evigt... Morgonen efter var det måndag och skoldags. Muttrande över hur fräck skolbuss chauffören hade varit som hade låtit honom vänta så länge, slängde sig Thor på sin cykel och drog till skolan.

Bara för att få en riktigt trevlig överraskning. På skolbyggnadesn snötäckta yttertrapp hade en grupp märkliga varelser samlats. Thor kunde räkna en varulv (precis som sin pappa), en älva och en - trott eller ej - vampyr... Varför stod de bara där? Varför gick de inte bara in?
-Snön, fnissade älvan. Snön har gett oss ledigt!
-Inga oförberedda prov, ingen magister Hanssons som harklar sig stup i kvarten... morrade varulven fram.
Det stod klart att lyckan var total  hos ungdomsgänget.

Thor var inte van dock att känna sig som minst i en grupp efter att ha varit storebror så länge, så han kände sig mer eller mindre som tredje hjulet. I stället bestämde han sig för att ge sig iväg själv till traktens vinterfestival. Han var inte säker på vad hans mamma skulle tycka om hans snowboard stunts. Men han tyckte att det kittlade underbart skönt i kistan!

Fast Saga hade inte tid att vara orolig för sin äldsta son. Nej, hon hade fullt upp med att vara matchmaker åt sin make. För ända sedan hon hade träffat Argus i parken några veckor tidigare hade ett frö legat och grott. Hon såg hur ensam Beo kände sig egentligen som varulv. Han saknade sin gamla flock även om han inte ville säga något egentligen. Det var han för stolt för. Istället kände Saga att det var upp till henne att fösa ihop de två tjuriga alfa-hanarna. Så när fullmånen steg över nejden så hade hon sett till att bjuda över Argus. "För en dubbel-koll att bebisen mår bra" som hon använde som vit lögn. Men istället för bebis-koll väntade en morrande Beo i full varulv. Fast efter att de hade fått morra och muttra lite angående rang och så vidare så såg de ändå fördelarna av att kunna jaga i flock.

Sent samma natt, eller tidigt nästa morgon beroende på hur man valde att se på det så kände de sig båda härligt utmattade och ganska självbelåtna med sig själva. Argus lämnade deras tomt med en high-five och ett löfte om att de skulle träffas igen nästa fullmåne!

Inomhus väntade en ny överraskning för Beo.
-Vattnet har gått älskling, det är bäst att du ringer efter en taxi...

-Men jösses, varför ser du så skräckslagen ut? Jag trodde du var den stora tuffa alfa-hanne varulven? Jag skall ju bara föda ett barn? Är det så underligt?