Kapitel 13

Den morgonen vaknade Thor med bultande hjärta. Han hade drömt igen. Samma, konstiga förvirrande drömmar som tidigare. De där drömmarna som han visste var viktiga, men som han aldrig kom ihåg. Han hade för länge sedan slutat att försöka komma ihåg. För han visste att det inte var någon idé. Desto mer  han skulle grubbla, desto längre bort skulle drömmarna rymma.

Plötsligt drog väckar-klockans snooze-alarm igång igen och med ett stön steg han upp ur sängen  och snubblade bort till duschen. Kallt vatten var det enda som skulle väcka honom ur sin morgon-koma, det visste han. Efter en sval, livgivande dusch och en rejäl stund framför spegeln var han redo att möta världen.

Nu kom han också ihåg varför hans hjärta bultat så. Idag var första dagen på gymnasiet. Skolan i sig gav han blanka katten i. Det var själva symboliken som gjorde honom så upphetsad. 3 år – tre fjuttiga år sedan var mardrömmen över och han var stor nog, fri nog att bestämma över sitt eget öde.

I hela sitt liv så hade han känt sig utanför. Som den som aldrig riktigt passade in. Hans pappa var verkligen världens snällaste, men ändå kunde han inte låta bli att känna det som om han var en stor besvikelse: Den enda sonen som bara behövde en sak för att bli fulländad: Bli en varulv. Som det var nu så kände han hela tiden som om hans föräldrar visserligen älskade och brydde sig om honom. Men han tillhörde ändå marginalen. Var inte lika viktig som Freja och Skade. Kanske det var därifrån hans dramatiska ådra kom? Han gjorde helt enkelt allt för att bli synlig igen. Men vad hjälpte det när han var lika klumpig som en lama? Med en djup suck drog han sin hand en sista gång genom sitt rufsiga hår och började nedräkningen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

-Faggot!

-Fairy….

-D_la fjolla….

Det var inte många av hans skolkamrater som faktiskt vågade säga vad de tänkte och tyckte om honom öga mot öga. Bara de allra populäraste studenterna, med allra störst klick av beundrar-kloner omkring sig som fungerande livvakter vågade stå och kalla honom öknamn öga mot öga. Men det kunde han ta. Thor visste ju att de tillhörde de lägre fegare skikten av kompost. De som alltid verkade så tuffa men som inte vågade stå för det utan sin lilla klick. Nej, var det istället alla andra som gjorde mer ont. De som aldrig sa något. De som kunde stå på avstånd och se på när de som var så tuffa och inne knuffade honom mot en vägg. Eller som viskande såg medlidsamt på honom när han med dyngsura böcker kom ut från killarnas toalett. Tisslandet och tasslandet i korridoren från de andra som innerst inne var så lyckliga över att det fanns någon annan som hade mobbarnas uppmärksamhet, så slapp de själva riskera att bli utsatta. Det var det som var så tungt. Faktumet att det aldrig verkade finnas någon som ville ta hans parti. Alltid var det så, åtta timmars plåga varje dag, fem dagar varje vecka. Inte ens de vuxna verkade vilja sticka ut hakan och säga till, med risk för att trampa mobbarna på tårna…

Thor suckade djupt. Vanligtvis så hade Thor brukat utveckla ett slags sjätte sinne som hjälpt honom att undvika de värsta konfrontationerna. Idag hade han haft tankarna på annat håll dock. Han och Doug hade arbetat med redovisningen av ett vetenskaps-projekt och Thor hade kommit på sig själv att ha synnerligen svårt att koncentrera sig på själva skrivandet. Istället hade han kommit på sig själv att hela tiden i smyg titta på den ostyriga hårvirvlen från Dougs panna. Hur hade han kunnat låta bli att lägga märke till hur charmig den fick honom att se ut? Hur skulle det kännas att varsamt dra handen genom dessa lockar? Att sitta på något lugnt ställe och hålla Dougs silkesmjuka händer i sina...?

-Men va f_n! Se dig för klumpfot! Thor svor för sig själv. Han hade varit så nära. Förstulet tittade han upp under  luggen för att kalkylera hur stor skadan var. Oreparerbar kunde han snabbt konstatera. Det var det sedvanliga gänget, visst. Men genom sin egen tankspriddhet hade han lyckats rakt in ledaren för de ”Cool-kids” så kraftigt att denne hade stött i ett av skolgårdens designerade bord för medhavd lunch.  Nu hade han Spagetthi Carbonara över hela byxorna och inte lycklig.

-Du bad om det looser! Morrade den Populäre. Håll i honom grabbar!

Thor gjorde inget motstånd. Han visste att det meningslöst. Det här var skolans sport-killar och själv så visste han att han inte var bra på att slåss. Bättre var att bara vänta ut slagen. Förr eller senare skulle de sluta komma och det skulle vara över. Han slöt ögonen och väntade… Men de fortsatta slagen efter det första  som han väntat på kom aldrig. Efter liten stund som kändes som en halv evighet vågade Thor sig försiktigt på att öppna ögonen igen. Skolgården var tom. Så när som på Doug (När hade han kommit dit?) som stod vid kanten till baddammen där hans "motståndare" brukade roa sig med att kasta hans läxor. Av Thors plågoandar syntes inte et spår.

-Är du OK? Frågade Doug försiktig. Du höll på att få en riktig omgång de är ett som är säkert. Varför försvarade du dig inte? Dougs röst lät plötsligt anklagande. Thor ryckte på axlarna.

-Vad hade det varit för mening med det? Då hade de bara återvänt senare och gett igen än mer. På detta sätt så får jag det hela överstökat och kan gå vidare så fort som möjligt. Thor såg sig omkring. Vad tog Mr Poularity vägen? Frågade han förvirrat.

-Jag övertalade dem att de hade andra saker att göra än att hänga här…. Innebörden i vad Doug sa hängde i luften mellan dem, men Thor valde att ignorera alla varningsklockor som plötsligt började ringa inne i hans redan bultande skalle. Istället reste han sig upp och borstade diskret av sig lite osynlig smuts från sina kläder.

-Vad säger du om att vi drar från den här hålan nu? En road-trip skulle göra oss båda gott. Så slipper vi ifrån de här förlorarna. Med värkande haka och strupe tittade Thor upp och såg in i Dougs glittrande ögon. -Trodde aldrig du skulle fråga! När drar vi?

Kapitel 12

Helgen kom och äventyrsandan med den. De tre äldsta syskonen, Thor, Freja och Skade tog en heldag ute i snön. Efter att spenderat hela förmiddagen med att leta efter metall och ädelstenar så passade de på att besöka den stora vinterfestivalen. Thor unnade sig en kopp varm choklad. Men var 17 hade Freja och Skade tagit vägen...?

Freja och Skade i sin tur hade gjort vad de kunde för att smita undan från sin jobbiga brorsa. Han var så över-mogen ibland bara. Verkar helt och hållet ha glömt bort hur det var att bara barn. Till slut lyckades de äntligen smita iväg från broderns hök-ögon. På den intill-liggande festivalplatsen tävlade de om att utmana sig varandra i höjdhopp: Ju högre upp desto bättre! Lite som sanning och konsekvens - den som hoppade kortast fick utföra ett straff från systern. Skade skulle just få Freja att xxx när Thor till sist hittade dem.
-Suck, små-tjejer alltså! Hemgång nu! Lovade Doug att vi skulle titta förbi på vägen hem.
Freja och Skade stönade unisont men visste att det inte var någon idé att gnälla. Mamma hade gett Thor ansvaret trots allt. Men i tysthet planerade de sin hämnd...

Hemma hos Doug så var reaktionerna blandade och i spridda skurar av förtjusning. Doug och Thor hade alltid kunnat leka väl tillsammans.   Vilket de lyckades med att göra även nu. Det var verkligen något som klickade dem emellan kändes det som. Redan från början var de varandras BFF! Vad spelade det för roll om Doug inte såg ut som andra? Inte betedde sig om andra? Thor visste allt om att vara det svarta fåret. Den som aldrig passade riktigt in...

Skade däremot tog den mer agressiva approachen.

-Det vet väl ALLA att vampyrer inte finns! Dina tänder är bara dyra proteser inget annat! En bluff är du! sa Skade anklagande till Doug's mamma Janet

-Men kära barn, nu tar du väl ändå i? Det enda jag frågade var om vi, jag och Doug kunde bjuda er till middag? 

Freya var personligen inte ett dugg road av vare sig kuddkrig eller hårklyverier. Att Thor va så barnslig det kunde hon fatta. Han var pojke trots allt. Men att Skade skulle visa sig vara en sådan drama queen. Nej, det övergick hennes förstånd...
-LMAO, sis tror att  hon impar på mig och bro är bara för mycket. Hajjaru? Drar snart härifrån. CUl8er! skev hon med en stor suck till en av sina många chatt-kompisar.

Samma kväll, på hemmafronten så fortsatte bråket mellan Skade och Freja. Detta i sig var inget ovanligt. Som tvillingar var de lika mycket varandras motpoler som varandras spegel-bilder. Stickor och stenar brukade ryka dem emellan. Men just denna kväll var extra laddad och de höll till och med på att börja slåss mitt på vardagsrums-golvet.

Beo suckade djupt när han gick emellan de  båda argbiggorna för att mäkla fred.  Han hade anat att denna dag var nära förestående, men att det skulle vara fullt så här nära hade han inte trott. Hans små flickor höll på att växa upp!

 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

Beo gav sina äldsta döttrar sin första lektion i transformation

 Det var bara några få dagar efter att vinterfestivalen hade tagit slut, men nu hade våren verkligen kommit på riktigt. Om och om igen demonstrerade han tålmodigt hur de bäst, och minst smärtsamt, skulle göra för att transformera från människa till varulv. Han förklarade de få regler som fanns bland varulvar: Semper Fi - oavsett hur dumma de än må tycka att den andre var så skulle bandet dem emellan alltid finnas kvar. Detta blodsband skulle alltid kräva att de var obrottsligt lojala mot varandra och andra varulvar!

För att de skulle orka genom hela natten, så fick båda flickorna dricka ett utspätt pigg-elixir direkt från Beo's alkemi-bänk.

 -Ha, ha! retades Skade när Freja med avsmak drack den rosa drickan med avsmak. Du ser ut som gammel-farmors fula spöke!
-Ta tillbaka det där! morrade Freja, till hälften varg till hälften människa.
-Flickor.... varnade Beo.

-Som ett rynkigt sunkit äppel-skrutt! retades Skade. Som sti....

  Längre kom hon inte förrän Freja hade vräkt sig över henne och börjat försöka klösa ögonen ur sin syster.

Beo skakade uppgivet på huvudet. Det gjorde ont att se sina döttrar slåss

 Men han kom också ihåg hur det hade varit mellan honom och hans bröder  när de växte upp och hade gått igenom sin första transformation. Det här var inte något som kunde läsas till eller som han skulle kunna få dem att förstå genom långa predikningar. Blodsbandet, flockmentaliteten, var något som de skulle behöva upptäcka själva. Han vände alltså helt sonika dem ryggen och begav sig ut på sin egen fullmåne-runda. Trygg i förvissningen om att de, som skogen och månens barn, skulle vara kompetenta att reda ut saker och ting själva. Det skulle förhoppningsvis inte ta allt för lång tid. Förhoppningsvis....

Flera timmar senare, utmattade, sönderrivna och med fler bitmärken över hela kroppen än någon av dem ville erkänna

-Det är ganska jobbigt att vara varulv, pustade Skade samtidigt som hon diskret kände på ett blåmärke på sin högerkind

-Nej, lätt är det inte!  instämde Freja. Och så efter en kort stunds  tystnad:

-Kanske lika bra att vi håller ihop?  Två vargar fungerar alltid bättre än en!

-Det spottar vi på! sa Skade och räckte Freja sin smutsiga, såriga högerhand efter att lagt en välplacerade spottloska där i.

-Uuuuuuh! Äckelpotta!

-Grodansikte!

-Gristryne!

Och så än en gång lade sig friden över familjen Wulff.....

Kapitel 11

Svåra beslut behöver fattas, men i grunden baserat på familjens bästa. Och varför måste Thor leta efter guld och diamanter mitt i vintern?`

Med tre barn, en bebis och tre hundar så blev det onekligen fullt hus. Att det var vinter snö och kallt gjorde inte sitt till heller. Det var liv dygnet runt kändes det som.

 Saga tog ett oerhört tugnt beslut någon dag senare. Det borde inte ha varit så tugnt, för hon visste ju att själva tanken med att föda upp hundar var att sälja dem. Men samtidigt, Parole hade ju varit som en liten bebis själv i familjen.
-Vem är bästaste Palleman? Vem är bästisen? nojsade Saga ömsint med Parole en sista gång innan hon släppte av honom hos sin nya ägare med tungt hjärta.

 Resultatet lät inte vänta på sig. Istället för totalt kaos, till gränsen för ett nytt tredjevärldskrig så lade sig lugnet nu stundtals över det lilla huset. Thor var visserligen den äldste av syskonen, men han var lite barnsligare till sinnet så han trivdes bra tillsammans med sina två systrar.

 Veckan som kom så snöade det fortfarande varje dag. Men det vräkte inte ner lika mycket som tidigare och till framför allt Skades stora glädje så blev det skoldags för alla tre stora barnen Wulff.

 Under deras första skoldag passade Hel på att fylla år. Saga kunde verkligen inte förstå hur tiden kunde ha gått så fort...

 Väl hemma från skolan så satte sig hela stora kompisgänget kring köksbordet och började kämpa med läxorna. Thor hade svårt att koncentrera sig på det han skulle göra. Han funderade på en extra hemuppgift som han hade fått från biologiläraren samma eftermiddag.
-Det är väl inte så svårt sa Skade i förbigående när hon satt och löste sina egna matematik-uppgifter samtidigt som hon hjälpte Freja  med franskan. 2 ädelstenar, två metaller - båda finns i överflöd överallt här. Hitta blir inte så svårt. Att gräva fram dem från snön är en annan femma.

Senare när merparten av läxorna var gjorda (utom Thor som fortfarande stavade fel på paralel) så slog Skade och Thor sina kloka, busiga huvuden ihop för att göra upp en plan inför helgens stora äventyr som de kallade: "Operation Skattjakt".

-Vad tror du magistern behöver alla ädelstenar till? frågade Thor Skade.

-Vet du inte? Alla i min klass säger att han är en Vampyr....

----------------------------------------------------

Ett lite kortare kapitel den här gångne. Dels för att introducera några av barnen lite mer. Men också och främst för att jag kände ett behov av att komma ifatt både skrivar- och motivationsmässigt med min historia efter några veckors bortavaro...