Kapitel 10

Småttingar blir stora och den verkliga rangordningen i huset, både för två - och fyrbenta är etablerad.

Thor passade på att avsluta den skolfria eftermiddagen med att gå på biografens lokala matiné. Vilket inspirerade honom till att agera ut en hel scen ur filmen han hade sett: "Prinsen som räddade dagen"!

Under tiden var Beo och Saga fullt upptagna med att uppfostra sina 2 tvillingar. Delad glädje är dubbel glädje heter det ju. Men även dubbelt arbete... Vad bra att Saga har visat sig vara en naturbegåvning när det gäller att motivera barn!

Och hundarna, tja de anpassar sig ganska lätt till situationen med det där vita och blöta: De passar på att ligga i husses och mattes säng hela dagarna, för det är ingen som har hjärta att säga åt dem...

Och så, på onsdagen - äntligen! Skolan öppnar för första gången på den här sidan vintern!

Men onsdagen bär med sig flera stora händelser: Nu är det Freja's tur att fylla år!  Saga kan inte fatta hur fort tiden verkligen har gått. Det var inte länge sedan både Skade och Freja var små bebisar och nu är de nästan stora damerna.

Freja älskar att vara ute på vintern och börjar genast att bygga en snögubbe. Men snart känner hon ett oförklarligt kliande i fingrarna. Eller nej, det är inte fingrarna direkt utan mer innuti själva benen känns det som. Desperat för att få det att sluta försöker hon klia tillbaka mot den stackars snögubben.

Och så är det Skades tur att fylla år. Den här gången är alla i familjen närvarande förutom Freja.

 

Senare sitter Thor och försöker göra sin läx och beklagar sig för Skade hur obegripligt det som skrivits på svarta tavlan var.

-Jag slår vad om att magister Hansson skriver oviktiga saker bara för att förvirra oss, klagar Thor.

-Det gör han inte!

-Hur vet du det? Du är ju så liten att du inte ens har varit i skolan ännu.

-Det behöver jag inte. Det vet väl varenda barnunge hur man skall använda liggande stolen!?

-Liggande stolen...?

-Sa jag barnunge....

-Maaaaammaaaa......!!!!

 

Kapitel 9

Vari vissa oförenligtheter upptäcks och vi lär oss mer om hur människor varelser fungerar i grupp

Beo kunde inte rå för det. Han förstod sig inte på Thor riktigt. Han ville inte läsa böcker. Bara se på TV (gärna de blodigaste actionfilerman som var barnförbjudna!) och alkemistationen luktade bara fis enligt Thor. Mer ofta än inte blev de sittande i soffan bredvid varandra som två främlingar som inte visste vad de skulle säga till varandra.

Men så en dag hände något som fick både  Beo och Thor att klappa händena av förtjusning: Det  började att snö! Thor kastade genast på sig sina ytterkläder för att rusa ut och leka i snön med hundarna.

Men säg den glädje som varar för evigt... Morgonen efter var det måndag och skoldags. Muttrande över hur fräck skolbuss chauffören hade varit som hade låtit honom vänta så länge, slängde sig Thor på sin cykel och drog till skolan.

Bara för att få en riktigt trevlig överraskning. På skolbyggnadesn snötäckta yttertrapp hade en grupp märkliga varelser samlats. Thor kunde räkna en varulv (precis som sin pappa), en älva och en - trott eller ej - vampyr... Varför stod de bara där? Varför gick de inte bara in?
-Snön, fnissade älvan. Snön har gett oss ledigt!
-Inga oförberedda prov, ingen magister Hanssons som harklar sig stup i kvarten... morrade varulven fram.
Det stod klart att lyckan var total  hos ungdomsgänget.

Thor var inte van dock att känna sig som minst i en grupp efter att ha varit storebror så länge, så han kände sig mer eller mindre som tredje hjulet. I stället bestämde han sig för att ge sig iväg själv till traktens vinterfestival. Han var inte säker på vad hans mamma skulle tycka om hans snowboard stunts. Men han tyckte att det kittlade underbart skönt i kistan!

Fast Saga hade inte tid att vara orolig för sin äldsta son. Nej, hon hade fullt upp med att vara matchmaker åt sin make. För ända sedan hon hade träffat Argus i parken några veckor tidigare hade ett frö legat och grott. Hon såg hur ensam Beo kände sig egentligen som varulv. Han saknade sin gamla flock även om han inte ville säga något egentligen. Det var han för stolt för. Istället kände Saga att det var upp till henne att fösa ihop de två tjuriga alfa-hanarna. Så när fullmånen steg över nejden så hade hon sett till att bjuda över Argus. "För en dubbel-koll att bebisen mår bra" som hon använde som vit lögn. Men istället för bebis-koll väntade en morrande Beo i full varulv. Fast efter att de hade fått morra och muttra lite angående rang och så vidare så såg de ändå fördelarna av att kunna jaga i flock.

Sent samma natt, eller tidigt nästa morgon beroende på hur man valde att se på det så kände de sig båda härligt utmattade och ganska självbelåtna med sig själva. Argus lämnade deras tomt med en high-five och ett löfte om att de skulle träffas igen nästa fullmåne!

Inomhus väntade en ny överraskning för Beo.
-Vattnet har gått älskling, det är bäst att du ringer efter en taxi...

-Men jösses, varför ser du så skräckslagen ut? Jag trodde du var den stora tuffa alfa-hanne varulven? Jag skall ju bara föda ett barn? Är det så underligt?

Kapitel 8

Oro och harmoni blandat med skratt och överraskningar

Beo tog för vana att alltid ta en promenad med sin äldsta dotter på eftermiddagarna, precis innan solen gick ner. Det var inget  som han medvetet hade planerat. Men precis som han alltid kände att han behövde röra på sig när han själv var orolig så kände han ett behov av att röra på sig nu när han började se tecknen hos Freja: De gula ögonen, rastlösheten, vredesutbrotten... Beo visste att vid så här unga år så kunde saker egentligen gå åt vilket håll som helst. Det fanns egentligen inget att göra vid så här tidiga år. Men det hindrade honom såklart inte från att oroa sig...

Något som han inte hade behövt oroa sig för dock var hans och Sagas relation. Allteftersom barnen växte och det inte längre var så arbetsintensivt när det gällde deras tillsyn så började de hitta tillbaka till varandra igen.
-Jag är ledsen att det har verkat som om jag försummat dig baby. Det är bara så...
-Sssssch, jag förstår precis. Har kännt samma sak!
-Jo, men...
-Inga men! Kyss mig och ta mig till sängs annars ignorerar jag dig!

Inget gott som har något ont med sig... Någon vecka senare, ett högst välbekant illamående...

Det var dock inget som Saga hade tid att tänka så mycket på, för plötsligt var det dags för Thor att fylla år. Saga kunde inte hjälpa att hon torkade bort en sentimental tår ur ögonvrån. Hur hade tiden kunnat gå så fort?

Skolpojken Thor var en liten charmör utan dess like. Han visste minsann sitt värde och att han var ödesbestämd till att bli något stort redan från början!

-Mamma?
-Mmm, vad är det raring? Nej Skade, bit inte på leksaken...
-Vet du vad jag skulle önska?
-Nej vännen, vad önskar du dig?
-Att det var min födelsedag varje dag!
-?
-För då skulle alla se mig och hurra för mig och jag skulle slippa vara osynlig hela tiden.
Saga fick en klump i halsen av sonens ord. Hade de verkligen varit så upptagna med sitt och småtjejerna att de alldeles hade ignorerat honom?

Som plåster på såren, och kanske lite för att döva sitt dåliga samvete, så tog Saga Thor med sig till den närliggande parken. Där träffade de Argus. Argus var en varulv precis som Beo det visste Saga. Men de hade inte haft någon närmare kontakt. Vilket Saga tyckte var synd. För hon hade börjat ana hur viktig flocken var för en varulv.
-Argus, vet du vad?
-Nä vadå?
-Jag har haft kalas! Födelsedagskalas. Men du var inte bjuden.
-Nej jag var visst inte det. Ni tyckte visst inte om mig tillräckligt.
-Vi tycker visst om dig dummer! Vi kände inte bara dig. Hur kan man bjuda någon man inte känner? Men nästa kalas så bjuder vi dig så klart!
-Så bra...

-Grattis till din lilla flicka förresten? Beo måste börja känna sig i minioritet där hemma. Tre flickor mot honom  och Thor...
-???
-Oj, förlåt mig. Du kanske inte visste? Förstörde jag mysteriet nu? Det är min varulvskraft förstår du.Jag känner sådant på mig förstår du.
-Wow! Coolt. Vet Beo tror du...?
-Ha ha ha! Skojar bara med dig lite! Jag vet inte såklart. Men det är min halv-kvalificerade gissning som medicinare att på grund av hur toppig din mage är att ni kommer få en liten tjej!

Kapitel 7

Ett litet mellanspel där Beo funderar på Livets stora gåtor: Livet, kärleken och allting...

Efter den kvällen så var det som om Beo hade fått en insikt. Han började försöka hjälpa till. Vara en bättre pappa till sin förstfödde son och sina två ögonstenar Freja och Skade.

Ja, han till och med tar hand om tvätten - ibland, när andan faller på...

Men som sagt, mest tid försöker han ändå spendera med sonen. Det är något speciellt med fäder och deras förstfödda verkar det som.

Annars så spenderar han många, många timmar i växthuset och tja inte alltid ensam. Zero verkar ha värmt upp till att husse är en konstig filur och kommer ofta på besök. Kanske njuter han av den tropiska värmen

Som av genom en tyst överrenskommelse så lät Saga Beo ge sig ut på stigarna kring de sena nattimmarna. De sa ingenting om vart han gick då. De pratade faktiskt inte särskilt mycket alls, mer än kring vardagliga sake som gällde barnen. Beo ville så gärna nå ut till Saga. Hålla om henne. Be om förlåtelse. Men det var som om hon hade rest en osynlig mur dem emellan och det enda han kunde göra var att yla mot månen av sorg...

 

-Ja du Zita, vad skall vi göra? Jag har satt mig riktigt i skiten nu, eller hur?

Zita tittar på honom med svala, vänliga hundögon. Hon säger inget, men verkar förstå desto mer. Hundar är kloka.

-Jag menar, jag älskar Saga över allt annat. Men ibland känner jag mig bara så instängd. Det finns en del av mig som jag aldrig kan få henne att förstå. Hur mycket hon än säger att hon vill försöka. Fast det handlar väl om att ge och ta antar jag. Att göra det bästa av de kort som oss givits och att aldrig ge upp, eller hur?

Zita skäller bekräftande och skakar sedan demonstrativt vatten ur pälsen så att Beo blir alldeles dyngsur.

Kapitel 6

Saga och Beo sliter med att vara småbarns-föräldrar. Men frågan är om det inte sliter för mycket på deras relation?

 Thor har en egen stark vilja och han kräver mycket av sina föräldrar.

 Tur att de har två utmärkta barnvakter i Zita och Zero som gärna vaktar de riktigt små...

 Beo flyr ut i det nybyggda växthuset när han känner att han behöver andas lite och få lite egentid. Inget grundar som att gräva i jorden!

 Alla var så upptagna med sitt att de inte ens märkte att stackars Mammut hade födelsedag och åldrades upp till vuxen...

 Allt eftersom dagarna gick så började Beo känna sig allt mer rastlös och instängd. Det gick t.o.m så långt en kväll att han utan kontroll förvandlades till sin varulvsform och morrandes började bita och klösa på deras 2-sits soffa.

 -Vart är du på väg? Beo? ropade Saga efter honom när han stövlade ut. Vi har tre barn som kräver vår uppmärksamhet! För att inte glömma 4 hundar! Beo?! Våga inte ge dig av nu... BEO!

 Det kändes så skönt, så fritt, så livsbejakande att helt få ge efter för sina mer djuriska drifter. Känna jorden mot handflatorna, andas den friska nattluften. Han sprang och sprang utan att tänka på annat än att han var fri...

Hemkommen, runt gryningen så smög han skamset in för att inte störa någon av de andra. Men han hade inte behövt oroa sig. De enda som morrade lite var Zero och Zita när han transformerade sig tillbaka till sin mänskliga skepnad igen. Och med den formen kom också skamkänslorna. Vad hade han gjort. Hur självisk kunde man vara? Samtidigt som han innerst inne kände att han inte längre kunde förneka sin varulvsida. Inte om han inte skulle bli tokig. Han ägnade större delen av gryningstimmarna att leta i sin stora alkemibok tills han hittade vad han trodde kunde vara en lösning.

Kapitel 5

Bus, överraskningar och presenter - kan det bli så mycket bättre?

 Beo verkar ha fått hjältestatus hos Alfred nästan. Efter att en dag följt Zita med hem så följde han Beo vart han än gick. Och kom med goda råd i trädgårdsodling.
-I boken står det att du skall skörda känsliga örter motsols, vid fullmåne....
-Står det något i din bok också om hur man tar hand om näsvisa snorungar också?!
-???

 Fast även om han lät hård på rösten så kunde Beo inte låta bli att gilla Alfred. Han påminde allt för mycket om honom själv som liten valp: Nyfiken, vetgirig och 100% full av bus. Det fanns gränser dock. En gräns som de etablerade ganska omgående var att Alfred inte skulle försöka göra något bus på Beo. Om inget annat för att det alltid slog tillbaka mot honom själv!
-Försök aldrig mästra en mästare grabben, sa Beo en av de sista gångerna med ett torrt leende.

 Bus verkade dock ligga i Alfreds gener och även om han inte försökte någon mer gång på Beo så ansåg han visst att Saga var fritt byte. Hon var betydligt mer mottaglig än sin make för Alfreds spratt.

 Hur det nu än var med den saken så fick Saga värkar inte långt därefter. Den här gången valde hon att bli körd till sjukhuset.
-Det är något som inte är som det ska! flåsade hon mellan värkarna.
Om hon bara visste hur rätt hon hade! För när hon någon dag senare fick komma hem från sjukhuset hade hon med sig inte bara 1...

 ....utan två små helt underbara Wulff-flickor som fick namnen Freja och Skade.  Eftersom Thor dessutom hade haft sin födelsedag under samma veva så passade de på att bjuda in sina närmaste grannar till ett stor födelsedagsfest. Alfred kom såklart, men även ny varulvs bekant vid namn Weylon och en annan flicka.

Och så här vidunderligt söt blev Thor som småbarn. Hur många hjärtan smälter?

Även Zita verkade vilja dra sitt strå till stacken och firandet. Efter en av sina dagliga jaktturer så släppte hon en stor glittrande sten-klump i knäet på Saga. Saga, hon flämtade till av förvåning när hon vände på den något hund-dräggel täckta stenen. För det stod ganska snart klart att detta inte bara var vilken sten som helst utan något mycket, mycket mera värdefullt.

-Åh du underbara, gosiga lilla hårboll, gullade Saga med Zita. Kom hit så jag får ge dig en bamsekram!

Saga var så jättelycklig! Äntligen så hade deras lycka vänt verkade det som!

Kapitel 4

 En välbekant känsla hemsöker en medlem av familjen och en annan  familjemedlem  möter de mest märkliga nya bekanta

Den lilla pojken fick namnet Thor och var en glupsk liten krabat som genast vann sina föräldras hjärtan. Men det faktum att han hade aptit som en utsvulten varg var det enda tecknet på att han hade ärvt några av sin fars mer djuriska drag.

I och med att de plöstsligt hade blivit fler i familjen så blev plånboken också tightare. Saga försökte att inte oroa sig. Men hon kunde ändå inte låta bli att känna en viss ängslan om och hur de skulle få pengarna att räcka till. Då var det verkligt skönt att ha Zita som värmedyna och tröst.

En morgon på sensommaren vaknade dockSaga av ett välkännt illamående.
-Inte den här gången också, suckade hon och tog fram tandborsten.  Hon hade hoppats att nästa graviditet skulle ha blivit annorlunda. Men inte då. Samla gamla illamående. Hade de fortfarande någon ingefära i skåpen?

Beo, blev överlycklig när han fick höra att de skulle få ytterligare tillökning till familjen. Som varulv med starka drag av varg i ådrona så var familjen, flocken oerhört viktig för honom.
-Du är en fantastisk kvinna, det vet du eller hur? frågade han ömt.
-Säg det när jag väger 100 kg och är stor som ett hus muttrade Saga, men kunde inte låta bli att le.

Zita var väl den i familjen som inte var alldeles så förtjust i en ny familjemedlem. Eller var det det faktum att hon med hundars fenomenala instinkt kände på sig att det var något annorlunda med husse. Det var något speciellt, han var varken man eller varg och det gjorde Zita väldigt osäker, samtidigt beskyddande mot familjens senaste medlem.

Det kändes så konstigt i huset tyckte Zita. Trångt och högljutt med både nyfödd bebis och gläfsande valpar kring hasorna. Hon började allt oftare stirra ut genom fönstret och titta mot friheten som bara låg en glasruta bort.

Hon brukade ta för vana att promenera runt kvarteret minst en gång varje eftermiddag. För att få sträcka på benen. Men även för att få lite koll på vad som hände runt omkring. Ingen kunde påstå att hon var en dum hund precis! En av de första personerna som hon mötte var en pojke som hon kände måste heta Alfred. Det var något annorlunda med honom också. Inte lika vild som husse, men något var det. Definitivt så var det speciellt att han kunde göra det där glittrande med händerna.

En annan av grannskapens mer oskyldiga invånare som Zita mötte på sina promenader  var Mara Nix. Med henne kunde Zita inte känna något annorlunda alls. Bara en ensam liten flicka som desperat längtade efter någon varm och mjuk att krama, borsta och ty sig till.

När Zita möte den orange-skimrande fröken Spökh trodde hon måttet skulle vara rågat för vad hon som hundsjäl kunde klara av. Men till sin förvåning så visade även den här varelsen sig vara helt OK, Hon måste var det eller hur? För hon hade de mest varsamma händer som redde ut irriterande tovor ur pälsen. Hon kände att de nog säkert kunde bli vänner. Kanske, om ett litet tag...