Ett litet mellanspel där Beo funderar på Livets stora gåtor: Livet, kärleken och allting...
Efter den kvällen så var det som om Beo hade fått en insikt. Han började försöka hjälpa till. Vara en bättre pappa till sin förstfödde son och sina två ögonstenar Freja och Skade.
Ja, han till och med tar hand om tvätten - ibland, när andan faller på...
Men som sagt, mest tid försöker han ändå spendera med sonen. Det är något speciellt med fäder och deras förstfödda verkar det som.
Annars så spenderar han många, många timmar i växthuset och tja inte alltid ensam. Zero verkar ha värmt upp till att husse är en konstig filur och kommer ofta på besök. Kanske njuter han av den tropiska värmen
Som av genom en tyst överrenskommelse så lät Saga Beo ge sig ut på stigarna kring de sena nattimmarna. De sa ingenting om vart han gick då. De pratade faktiskt inte särskilt mycket alls, mer än kring vardagliga sake som gällde barnen. Beo ville så gärna nå ut till Saga. Hålla om henne. Be om förlåtelse. Men det var som om hon hade rest en osynlig mur dem emellan och det enda han kunde göra var att yla mot månen av sorg...
-Ja du Zita, vad skall vi göra? Jag har satt mig riktigt i skiten nu, eller hur?
Zita tittar på honom med svala, vänliga hundögon. Hon säger inget, men verkar förstå desto mer. Hundar är kloka.
-Jag menar, jag älskar Saga över allt annat. Men ibland känner jag mig bara så instängd. Det finns en del av mig som jag aldrig kan få henne att förstå. Hur mycket hon än säger att hon vill försöka. Fast det handlar väl om att ge och ta antar jag. Att göra det bästa av de kort som oss givits och att aldrig ge upp, eller hur?
Zita skäller bekräftande och skakar sedan demonstrativt vatten ur pälsen så att Beo blir alldeles dyngsur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar