Kapitel 3

Kapitel 3 - vari fyra blir sex, för att sedan bli 7

 Dagarna och nätterna går. Sommarnätterna blir allt ljusare. Många av dessa nätter spenderar Beo utomhus under stjärnorna. Det är en djupt rotad drift hos honom att få plocka fram vilddjuret inom sig och bara springa fritt och yla mot månen. Han skänker en tacksamhetens tanke till Saga, som sedan första dagen de träffades hade accepterat honom för den han är till kropp, hjärta och själ.

 Något senare vaknade Saga en tidig morgon av att hon kände sig kräkfärdig. Hon visste att det inte hade varit något fel på hennes matlagning kvällen före, så då återstod bara alternativ 2 (Nej, vinterkräksjukan existerar inte i en Legacy - författarens anm.)....

 Samma morgon så satt Beo var alldeles varm och lycklig inombords. Han hade precis insett att Zita var dräktig. Snart, snart skulle de få små valpar springandes kring benen!

-Älskling! Kan du komma hit är du snäll? Det var Saga som ropade innifrån sovrummet. Han skyndade dit eftersom hans känsliga öron hade plockat upp att något verkligen inte var rätt. Det var något annorlunda med rösten den här gången.
Saga stod vid kanten av sängen med ett förundrat uttryck i sitt ansikte.
-Vad är det? Har det hänt något?
-Det kan man kanske säga. Vi skall ha barn! Jag fick reda på det imorse!
Med ett varmt varggrin omslöt Beo henne och bara stod där en lång stund. Barn! Kunde det bli bättre?

Någon vecka senare så var det dags för Zita att födad. Hon födde fram två underbara små pojkvalpar som Saga genast döpte till Mammut och Parole.

Allteftersom dagarna gick så växte det lilla livet innuti Saga allt mer och mer och hon kände hur hon blev tyngre och tyngre. Men hon var redo. Barnkammaren var redo. Hon var redo. Fast trots detta hände det allt som oftast att hon slumrade till i gungstolen som stod i barnkammaren.

-Gaaaaaah! Skriken ekade i det lilla huset och hundarna hade sprungit och gömt sig under soffan. Saga satt i deras säng med ansiktet sammanskrynkat av smärta.

-Jag är så inte redo för det här! Var är min bedövning?

Beo såg riktigt orolig ut och det gjorde ont i hans hjärta av att se någon han älskade så mycket ha så ont.

-Bara håll ut  baby, På larmcentralen sa de att de var på väg så fort de bara kunde. Försök knipa igen om du kan...

Att bebisen hade så fruktansvärt bråttom till vägen hade överraskat dem båda så till dem milda grad att de glömt att ringa till sjukhuset och ambulans förrän i absolut sista sekunden.

-Knipa igen? Är du slug eller? Bebisen är på väg NU!