Kapitel 5

Bus, överraskningar och presenter - kan det bli så mycket bättre?

 Beo verkar ha fått hjältestatus hos Alfred nästan. Efter att en dag följt Zita med hem så följde han Beo vart han än gick. Och kom med goda råd i trädgårdsodling.
-I boken står det att du skall skörda känsliga örter motsols, vid fullmåne....
-Står det något i din bok också om hur man tar hand om näsvisa snorungar också?!
-???

 Fast även om han lät hård på rösten så kunde Beo inte låta bli att gilla Alfred. Han påminde allt för mycket om honom själv som liten valp: Nyfiken, vetgirig och 100% full av bus. Det fanns gränser dock. En gräns som de etablerade ganska omgående var att Alfred inte skulle försöka göra något bus på Beo. Om inget annat för att det alltid slog tillbaka mot honom själv!
-Försök aldrig mästra en mästare grabben, sa Beo en av de sista gångerna med ett torrt leende.

 Bus verkade dock ligga i Alfreds gener och även om han inte försökte någon mer gång på Beo så ansåg han visst att Saga var fritt byte. Hon var betydligt mer mottaglig än sin make för Alfreds spratt.

 Hur det nu än var med den saken så fick Saga värkar inte långt därefter. Den här gången valde hon att bli körd till sjukhuset.
-Det är något som inte är som det ska! flåsade hon mellan värkarna.
Om hon bara visste hur rätt hon hade! För när hon någon dag senare fick komma hem från sjukhuset hade hon med sig inte bara 1...

 ....utan två små helt underbara Wulff-flickor som fick namnen Freja och Skade.  Eftersom Thor dessutom hade haft sin födelsedag under samma veva så passade de på att bjuda in sina närmaste grannar till ett stor födelsedagsfest. Alfred kom såklart, men även ny varulvs bekant vid namn Weylon och en annan flicka.

Och så här vidunderligt söt blev Thor som småbarn. Hur många hjärtan smälter?

Även Zita verkade vilja dra sitt strå till stacken och firandet. Efter en av sina dagliga jaktturer så släppte hon en stor glittrande sten-klump i knäet på Saga. Saga, hon flämtade till av förvåning när hon vände på den något hund-dräggel täckta stenen. För det stod ganska snart klart att detta inte bara var vilken sten som helst utan något mycket, mycket mera värdefullt.

-Åh du underbara, gosiga lilla hårboll, gullade Saga med Zita. Kom hit så jag får ge dig en bamsekram!

Saga var så jättelycklig! Äntligen så hade deras lycka vänt verkade det som!