Kapitel 12

Helgen kom och äventyrsandan med den. De tre äldsta syskonen, Thor, Freja och Skade tog en heldag ute i snön. Efter att spenderat hela förmiddagen med att leta efter metall och ädelstenar så passade de på att besöka den stora vinterfestivalen. Thor unnade sig en kopp varm choklad. Men var 17 hade Freja och Skade tagit vägen...?

Freja och Skade i sin tur hade gjort vad de kunde för att smita undan från sin jobbiga brorsa. Han var så över-mogen ibland bara. Verkar helt och hållet ha glömt bort hur det var att bara barn. Till slut lyckades de äntligen smita iväg från broderns hök-ögon. På den intill-liggande festivalplatsen tävlade de om att utmana sig varandra i höjdhopp: Ju högre upp desto bättre! Lite som sanning och konsekvens - den som hoppade kortast fick utföra ett straff från systern. Skade skulle just få Freja att xxx när Thor till sist hittade dem.
-Suck, små-tjejer alltså! Hemgång nu! Lovade Doug att vi skulle titta förbi på vägen hem.
Freja och Skade stönade unisont men visste att det inte var någon idé att gnälla. Mamma hade gett Thor ansvaret trots allt. Men i tysthet planerade de sin hämnd...

Hemma hos Doug så var reaktionerna blandade och i spridda skurar av förtjusning. Doug och Thor hade alltid kunnat leka väl tillsammans.   Vilket de lyckades med att göra även nu. Det var verkligen något som klickade dem emellan kändes det som. Redan från början var de varandras BFF! Vad spelade det för roll om Doug inte såg ut som andra? Inte betedde sig om andra? Thor visste allt om att vara det svarta fåret. Den som aldrig passade riktigt in...

Skade däremot tog den mer agressiva approachen.

-Det vet väl ALLA att vampyrer inte finns! Dina tänder är bara dyra proteser inget annat! En bluff är du! sa Skade anklagande till Doug's mamma Janet

-Men kära barn, nu tar du väl ändå i? Det enda jag frågade var om vi, jag och Doug kunde bjuda er till middag? 

Freya var personligen inte ett dugg road av vare sig kuddkrig eller hårklyverier. Att Thor va så barnslig det kunde hon fatta. Han var pojke trots allt. Men att Skade skulle visa sig vara en sådan drama queen. Nej, det övergick hennes förstånd...
-LMAO, sis tror att  hon impar på mig och bro är bara för mycket. Hajjaru? Drar snart härifrån. CUl8er! skev hon med en stor suck till en av sina många chatt-kompisar.

Samma kväll, på hemmafronten så fortsatte bråket mellan Skade och Freja. Detta i sig var inget ovanligt. Som tvillingar var de lika mycket varandras motpoler som varandras spegel-bilder. Stickor och stenar brukade ryka dem emellan. Men just denna kväll var extra laddad och de höll till och med på att börja slåss mitt på vardagsrums-golvet.

Beo suckade djupt när han gick emellan de  båda argbiggorna för att mäkla fred.  Han hade anat att denna dag var nära förestående, men att det skulle vara fullt så här nära hade han inte trott. Hans små flickor höll på att växa upp!

 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

Beo gav sina äldsta döttrar sin första lektion i transformation

 Det var bara några få dagar efter att vinterfestivalen hade tagit slut, men nu hade våren verkligen kommit på riktigt. Om och om igen demonstrerade han tålmodigt hur de bäst, och minst smärtsamt, skulle göra för att transformera från människa till varulv. Han förklarade de få regler som fanns bland varulvar: Semper Fi - oavsett hur dumma de än må tycka att den andre var så skulle bandet dem emellan alltid finnas kvar. Detta blodsband skulle alltid kräva att de var obrottsligt lojala mot varandra och andra varulvar!

För att de skulle orka genom hela natten, så fick båda flickorna dricka ett utspätt pigg-elixir direkt från Beo's alkemi-bänk.

 -Ha, ha! retades Skade när Freja med avsmak drack den rosa drickan med avsmak. Du ser ut som gammel-farmors fula spöke!
-Ta tillbaka det där! morrade Freja, till hälften varg till hälften människa.
-Flickor.... varnade Beo.

-Som ett rynkigt sunkit äppel-skrutt! retades Skade. Som sti....

  Längre kom hon inte förrän Freja hade vräkt sig över henne och börjat försöka klösa ögonen ur sin syster.

Beo skakade uppgivet på huvudet. Det gjorde ont att se sina döttrar slåss

 Men han kom också ihåg hur det hade varit mellan honom och hans bröder  när de växte upp och hade gått igenom sin första transformation. Det här var inte något som kunde läsas till eller som han skulle kunna få dem att förstå genom långa predikningar. Blodsbandet, flockmentaliteten, var något som de skulle behöva upptäcka själva. Han vände alltså helt sonika dem ryggen och begav sig ut på sin egen fullmåne-runda. Trygg i förvissningen om att de, som skogen och månens barn, skulle vara kompetenta att reda ut saker och ting själva. Det skulle förhoppningsvis inte ta allt för lång tid. Förhoppningsvis....

Flera timmar senare, utmattade, sönderrivna och med fler bitmärken över hela kroppen än någon av dem ville erkänna

-Det är ganska jobbigt att vara varulv, pustade Skade samtidigt som hon diskret kände på ett blåmärke på sin högerkind

-Nej, lätt är det inte!  instämde Freja. Och så efter en kort stunds  tystnad:

-Kanske lika bra att vi håller ihop?  Två vargar fungerar alltid bättre än en!

-Det spottar vi på! sa Skade och räckte Freja sin smutsiga, såriga högerhand efter att lagt en välplacerade spottloska där i.

-Uuuuuuh! Äckelpotta!

-Grodansikte!

-Gristryne!

Och så än en gång lade sig friden över familjen Wulff.....