Kapitel 13

Den morgonen vaknade Thor med bultande hjärta. Han hade drömt igen. Samma, konstiga förvirrande drömmar som tidigare. De där drömmarna som han visste var viktiga, men som han aldrig kom ihåg. Han hade för länge sedan slutat att försöka komma ihåg. För han visste att det inte var någon idé. Desto mer  han skulle grubbla, desto längre bort skulle drömmarna rymma.

Plötsligt drog väckar-klockans snooze-alarm igång igen och med ett stön steg han upp ur sängen  och snubblade bort till duschen. Kallt vatten var det enda som skulle väcka honom ur sin morgon-koma, det visste han. Efter en sval, livgivande dusch och en rejäl stund framför spegeln var han redo att möta världen.

Nu kom han också ihåg varför hans hjärta bultat så. Idag var första dagen på gymnasiet. Skolan i sig gav han blanka katten i. Det var själva symboliken som gjorde honom så upphetsad. 3 år – tre fjuttiga år sedan var mardrömmen över och han var stor nog, fri nog att bestämma över sitt eget öde.

I hela sitt liv så hade han känt sig utanför. Som den som aldrig riktigt passade in. Hans pappa var verkligen världens snällaste, men ändå kunde han inte låta bli att känna det som om han var en stor besvikelse: Den enda sonen som bara behövde en sak för att bli fulländad: Bli en varulv. Som det var nu så kände han hela tiden som om hans föräldrar visserligen älskade och brydde sig om honom. Men han tillhörde ändå marginalen. Var inte lika viktig som Freja och Skade. Kanske det var därifrån hans dramatiska ådra kom? Han gjorde helt enkelt allt för att bli synlig igen. Men vad hjälpte det när han var lika klumpig som en lama? Med en djup suck drog han sin hand en sista gång genom sitt rufsiga hår och började nedräkningen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

-Faggot!

-Fairy….

-D_la fjolla….

Det var inte många av hans skolkamrater som faktiskt vågade säga vad de tänkte och tyckte om honom öga mot öga. Bara de allra populäraste studenterna, med allra störst klick av beundrar-kloner omkring sig som fungerande livvakter vågade stå och kalla honom öknamn öga mot öga. Men det kunde han ta. Thor visste ju att de tillhörde de lägre fegare skikten av kompost. De som alltid verkade så tuffa men som inte vågade stå för det utan sin lilla klick. Nej, var det istället alla andra som gjorde mer ont. De som aldrig sa något. De som kunde stå på avstånd och se på när de som var så tuffa och inne knuffade honom mot en vägg. Eller som viskande såg medlidsamt på honom när han med dyngsura böcker kom ut från killarnas toalett. Tisslandet och tasslandet i korridoren från de andra som innerst inne var så lyckliga över att det fanns någon annan som hade mobbarnas uppmärksamhet, så slapp de själva riskera att bli utsatta. Det var det som var så tungt. Faktumet att det aldrig verkade finnas någon som ville ta hans parti. Alltid var det så, åtta timmars plåga varje dag, fem dagar varje vecka. Inte ens de vuxna verkade vilja sticka ut hakan och säga till, med risk för att trampa mobbarna på tårna…

Thor suckade djupt. Vanligtvis så hade Thor brukat utveckla ett slags sjätte sinne som hjälpt honom att undvika de värsta konfrontationerna. Idag hade han haft tankarna på annat håll dock. Han och Doug hade arbetat med redovisningen av ett vetenskaps-projekt och Thor hade kommit på sig själv att ha synnerligen svårt att koncentrera sig på själva skrivandet. Istället hade han kommit på sig själv att hela tiden i smyg titta på den ostyriga hårvirvlen från Dougs panna. Hur hade han kunnat låta bli att lägga märke till hur charmig den fick honom att se ut? Hur skulle det kännas att varsamt dra handen genom dessa lockar? Att sitta på något lugnt ställe och hålla Dougs silkesmjuka händer i sina...?

-Men va f_n! Se dig för klumpfot! Thor svor för sig själv. Han hade varit så nära. Förstulet tittade han upp under  luggen för att kalkylera hur stor skadan var. Oreparerbar kunde han snabbt konstatera. Det var det sedvanliga gänget, visst. Men genom sin egen tankspriddhet hade han lyckats rakt in ledaren för de ”Cool-kids” så kraftigt att denne hade stött i ett av skolgårdens designerade bord för medhavd lunch.  Nu hade han Spagetthi Carbonara över hela byxorna och inte lycklig.

-Du bad om det looser! Morrade den Populäre. Håll i honom grabbar!

Thor gjorde inget motstånd. Han visste att det meningslöst. Det här var skolans sport-killar och själv så visste han att han inte var bra på att slåss. Bättre var att bara vänta ut slagen. Förr eller senare skulle de sluta komma och det skulle vara över. Han slöt ögonen och väntade… Men de fortsatta slagen efter det första  som han väntat på kom aldrig. Efter liten stund som kändes som en halv evighet vågade Thor sig försiktigt på att öppna ögonen igen. Skolgården var tom. Så när som på Doug (När hade han kommit dit?) som stod vid kanten till baddammen där hans "motståndare" brukade roa sig med att kasta hans läxor. Av Thors plågoandar syntes inte et spår.

-Är du OK? Frågade Doug försiktig. Du höll på att få en riktig omgång de är ett som är säkert. Varför försvarade du dig inte? Dougs röst lät plötsligt anklagande. Thor ryckte på axlarna.

-Vad hade det varit för mening med det? Då hade de bara återvänt senare och gett igen än mer. På detta sätt så får jag det hela överstökat och kan gå vidare så fort som möjligt. Thor såg sig omkring. Vad tog Mr Poularity vägen? Frågade han förvirrat.

-Jag övertalade dem att de hade andra saker att göra än att hänga här…. Innebörden i vad Doug sa hängde i luften mellan dem, men Thor valde att ignorera alla varningsklockor som plötsligt började ringa inne i hans redan bultande skalle. Istället reste han sig upp och borstade diskret av sig lite osynlig smuts från sina kläder.

-Vad säger du om att vi drar från den här hålan nu? En road-trip skulle göra oss båda gott. Så slipper vi ifrån de här förlorarna. Med värkande haka och strupe tittade Thor upp och såg in i Dougs glittrande ögon. -Trodde aldrig du skulle fråga! När drar vi?

Kapitel 12

Helgen kom och äventyrsandan med den. De tre äldsta syskonen, Thor, Freja och Skade tog en heldag ute i snön. Efter att spenderat hela förmiddagen med att leta efter metall och ädelstenar så passade de på att besöka den stora vinterfestivalen. Thor unnade sig en kopp varm choklad. Men var 17 hade Freja och Skade tagit vägen...?

Freja och Skade i sin tur hade gjort vad de kunde för att smita undan från sin jobbiga brorsa. Han var så över-mogen ibland bara. Verkar helt och hållet ha glömt bort hur det var att bara barn. Till slut lyckades de äntligen smita iväg från broderns hök-ögon. På den intill-liggande festivalplatsen tävlade de om att utmana sig varandra i höjdhopp: Ju högre upp desto bättre! Lite som sanning och konsekvens - den som hoppade kortast fick utföra ett straff från systern. Skade skulle just få Freja att xxx när Thor till sist hittade dem.
-Suck, små-tjejer alltså! Hemgång nu! Lovade Doug att vi skulle titta förbi på vägen hem.
Freja och Skade stönade unisont men visste att det inte var någon idé att gnälla. Mamma hade gett Thor ansvaret trots allt. Men i tysthet planerade de sin hämnd...

Hemma hos Doug så var reaktionerna blandade och i spridda skurar av förtjusning. Doug och Thor hade alltid kunnat leka väl tillsammans.   Vilket de lyckades med att göra även nu. Det var verkligen något som klickade dem emellan kändes det som. Redan från början var de varandras BFF! Vad spelade det för roll om Doug inte såg ut som andra? Inte betedde sig om andra? Thor visste allt om att vara det svarta fåret. Den som aldrig passade riktigt in...

Skade däremot tog den mer agressiva approachen.

-Det vet väl ALLA att vampyrer inte finns! Dina tänder är bara dyra proteser inget annat! En bluff är du! sa Skade anklagande till Doug's mamma Janet

-Men kära barn, nu tar du väl ändå i? Det enda jag frågade var om vi, jag och Doug kunde bjuda er till middag? 

Freya var personligen inte ett dugg road av vare sig kuddkrig eller hårklyverier. Att Thor va så barnslig det kunde hon fatta. Han var pojke trots allt. Men att Skade skulle visa sig vara en sådan drama queen. Nej, det övergick hennes förstånd...
-LMAO, sis tror att  hon impar på mig och bro är bara för mycket. Hajjaru? Drar snart härifrån. CUl8er! skev hon med en stor suck till en av sina många chatt-kompisar.

Samma kväll, på hemmafronten så fortsatte bråket mellan Skade och Freja. Detta i sig var inget ovanligt. Som tvillingar var de lika mycket varandras motpoler som varandras spegel-bilder. Stickor och stenar brukade ryka dem emellan. Men just denna kväll var extra laddad och de höll till och med på att börja slåss mitt på vardagsrums-golvet.

Beo suckade djupt när han gick emellan de  båda argbiggorna för att mäkla fred.  Han hade anat att denna dag var nära förestående, men att det skulle vara fullt så här nära hade han inte trott. Hans små flickor höll på att växa upp!

 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

Beo gav sina äldsta döttrar sin första lektion i transformation

 Det var bara några få dagar efter att vinterfestivalen hade tagit slut, men nu hade våren verkligen kommit på riktigt. Om och om igen demonstrerade han tålmodigt hur de bäst, och minst smärtsamt, skulle göra för att transformera från människa till varulv. Han förklarade de få regler som fanns bland varulvar: Semper Fi - oavsett hur dumma de än må tycka att den andre var så skulle bandet dem emellan alltid finnas kvar. Detta blodsband skulle alltid kräva att de var obrottsligt lojala mot varandra och andra varulvar!

För att de skulle orka genom hela natten, så fick båda flickorna dricka ett utspätt pigg-elixir direkt från Beo's alkemi-bänk.

 -Ha, ha! retades Skade när Freja med avsmak drack den rosa drickan med avsmak. Du ser ut som gammel-farmors fula spöke!
-Ta tillbaka det där! morrade Freja, till hälften varg till hälften människa.
-Flickor.... varnade Beo.

-Som ett rynkigt sunkit äppel-skrutt! retades Skade. Som sti....

  Längre kom hon inte förrän Freja hade vräkt sig över henne och börjat försöka klösa ögonen ur sin syster.

Beo skakade uppgivet på huvudet. Det gjorde ont att se sina döttrar slåss

 Men han kom också ihåg hur det hade varit mellan honom och hans bröder  när de växte upp och hade gått igenom sin första transformation. Det här var inte något som kunde läsas till eller som han skulle kunna få dem att förstå genom långa predikningar. Blodsbandet, flockmentaliteten, var något som de skulle behöva upptäcka själva. Han vände alltså helt sonika dem ryggen och begav sig ut på sin egen fullmåne-runda. Trygg i förvissningen om att de, som skogen och månens barn, skulle vara kompetenta att reda ut saker och ting själva. Det skulle förhoppningsvis inte ta allt för lång tid. Förhoppningsvis....

Flera timmar senare, utmattade, sönderrivna och med fler bitmärken över hela kroppen än någon av dem ville erkänna

-Det är ganska jobbigt att vara varulv, pustade Skade samtidigt som hon diskret kände på ett blåmärke på sin högerkind

-Nej, lätt är det inte!  instämde Freja. Och så efter en kort stunds  tystnad:

-Kanske lika bra att vi håller ihop?  Två vargar fungerar alltid bättre än en!

-Det spottar vi på! sa Skade och räckte Freja sin smutsiga, såriga högerhand efter att lagt en välplacerade spottloska där i.

-Uuuuuuh! Äckelpotta!

-Grodansikte!

-Gristryne!

Och så än en gång lade sig friden över familjen Wulff.....

Kapitel 11

Svåra beslut behöver fattas, men i grunden baserat på familjens bästa. Och varför måste Thor leta efter guld och diamanter mitt i vintern?`

Med tre barn, en bebis och tre hundar så blev det onekligen fullt hus. Att det var vinter snö och kallt gjorde inte sitt till heller. Det var liv dygnet runt kändes det som.

 Saga tog ett oerhört tugnt beslut någon dag senare. Det borde inte ha varit så tugnt, för hon visste ju att själva tanken med att föda upp hundar var att sälja dem. Men samtidigt, Parole hade ju varit som en liten bebis själv i familjen.
-Vem är bästaste Palleman? Vem är bästisen? nojsade Saga ömsint med Parole en sista gång innan hon släppte av honom hos sin nya ägare med tungt hjärta.

 Resultatet lät inte vänta på sig. Istället för totalt kaos, till gränsen för ett nytt tredjevärldskrig så lade sig lugnet nu stundtals över det lilla huset. Thor var visserligen den äldste av syskonen, men han var lite barnsligare till sinnet så han trivdes bra tillsammans med sina två systrar.

 Veckan som kom så snöade det fortfarande varje dag. Men det vräkte inte ner lika mycket som tidigare och till framför allt Skades stora glädje så blev det skoldags för alla tre stora barnen Wulff.

 Under deras första skoldag passade Hel på att fylla år. Saga kunde verkligen inte förstå hur tiden kunde ha gått så fort...

 Väl hemma från skolan så satte sig hela stora kompisgänget kring köksbordet och började kämpa med läxorna. Thor hade svårt att koncentrera sig på det han skulle göra. Han funderade på en extra hemuppgift som han hade fått från biologiläraren samma eftermiddag.
-Det är väl inte så svårt sa Skade i förbigående när hon satt och löste sina egna matematik-uppgifter samtidigt som hon hjälpte Freja  med franskan. 2 ädelstenar, två metaller - båda finns i överflöd överallt här. Hitta blir inte så svårt. Att gräva fram dem från snön är en annan femma.

Senare när merparten av läxorna var gjorda (utom Thor som fortfarande stavade fel på paralel) så slog Skade och Thor sina kloka, busiga huvuden ihop för att göra upp en plan inför helgens stora äventyr som de kallade: "Operation Skattjakt".

-Vad tror du magistern behöver alla ädelstenar till? frågade Thor Skade.

-Vet du inte? Alla i min klass säger att han är en Vampyr....

----------------------------------------------------

Ett lite kortare kapitel den här gångne. Dels för att introducera några av barnen lite mer. Men också och främst för att jag kände ett behov av att komma ifatt både skrivar- och motivationsmässigt med min historia efter några veckors bortavaro...

Kapitel 10

Småttingar blir stora och den verkliga rangordningen i huset, både för två - och fyrbenta är etablerad.

Thor passade på att avsluta den skolfria eftermiddagen med att gå på biografens lokala matiné. Vilket inspirerade honom till att agera ut en hel scen ur filmen han hade sett: "Prinsen som räddade dagen"!

Under tiden var Beo och Saga fullt upptagna med att uppfostra sina 2 tvillingar. Delad glädje är dubbel glädje heter det ju. Men även dubbelt arbete... Vad bra att Saga har visat sig vara en naturbegåvning när det gäller att motivera barn!

Och hundarna, tja de anpassar sig ganska lätt till situationen med det där vita och blöta: De passar på att ligga i husses och mattes säng hela dagarna, för det är ingen som har hjärta att säga åt dem...

Och så, på onsdagen - äntligen! Skolan öppnar för första gången på den här sidan vintern!

Men onsdagen bär med sig flera stora händelser: Nu är det Freja's tur att fylla år!  Saga kan inte fatta hur fort tiden verkligen har gått. Det var inte länge sedan både Skade och Freja var små bebisar och nu är de nästan stora damerna.

Freja älskar att vara ute på vintern och börjar genast att bygga en snögubbe. Men snart känner hon ett oförklarligt kliande i fingrarna. Eller nej, det är inte fingrarna direkt utan mer innuti själva benen känns det som. Desperat för att få det att sluta försöker hon klia tillbaka mot den stackars snögubben.

Och så är det Skades tur att fylla år. Den här gången är alla i familjen närvarande förutom Freja.

 

Senare sitter Thor och försöker göra sin läx och beklagar sig för Skade hur obegripligt det som skrivits på svarta tavlan var.

-Jag slår vad om att magister Hansson skriver oviktiga saker bara för att förvirra oss, klagar Thor.

-Det gör han inte!

-Hur vet du det? Du är ju så liten att du inte ens har varit i skolan ännu.

-Det behöver jag inte. Det vet väl varenda barnunge hur man skall använda liggande stolen!?

-Liggande stolen...?

-Sa jag barnunge....

-Maaaaammaaaa......!!!!

 

Kapitel 9

Vari vissa oförenligtheter upptäcks och vi lär oss mer om hur människor varelser fungerar i grupp

Beo kunde inte rå för det. Han förstod sig inte på Thor riktigt. Han ville inte läsa böcker. Bara se på TV (gärna de blodigaste actionfilerman som var barnförbjudna!) och alkemistationen luktade bara fis enligt Thor. Mer ofta än inte blev de sittande i soffan bredvid varandra som två främlingar som inte visste vad de skulle säga till varandra.

Men så en dag hände något som fick både  Beo och Thor att klappa händena av förtjusning: Det  började att snö! Thor kastade genast på sig sina ytterkläder för att rusa ut och leka i snön med hundarna.

Men säg den glädje som varar för evigt... Morgonen efter var det måndag och skoldags. Muttrande över hur fräck skolbuss chauffören hade varit som hade låtit honom vänta så länge, slängde sig Thor på sin cykel och drog till skolan.

Bara för att få en riktigt trevlig överraskning. På skolbyggnadesn snötäckta yttertrapp hade en grupp märkliga varelser samlats. Thor kunde räkna en varulv (precis som sin pappa), en älva och en - trott eller ej - vampyr... Varför stod de bara där? Varför gick de inte bara in?
-Snön, fnissade älvan. Snön har gett oss ledigt!
-Inga oförberedda prov, ingen magister Hanssons som harklar sig stup i kvarten... morrade varulven fram.
Det stod klart att lyckan var total  hos ungdomsgänget.

Thor var inte van dock att känna sig som minst i en grupp efter att ha varit storebror så länge, så han kände sig mer eller mindre som tredje hjulet. I stället bestämde han sig för att ge sig iväg själv till traktens vinterfestival. Han var inte säker på vad hans mamma skulle tycka om hans snowboard stunts. Men han tyckte att det kittlade underbart skönt i kistan!

Fast Saga hade inte tid att vara orolig för sin äldsta son. Nej, hon hade fullt upp med att vara matchmaker åt sin make. För ända sedan hon hade träffat Argus i parken några veckor tidigare hade ett frö legat och grott. Hon såg hur ensam Beo kände sig egentligen som varulv. Han saknade sin gamla flock även om han inte ville säga något egentligen. Det var han för stolt för. Istället kände Saga att det var upp till henne att fösa ihop de två tjuriga alfa-hanarna. Så när fullmånen steg över nejden så hade hon sett till att bjuda över Argus. "För en dubbel-koll att bebisen mår bra" som hon använde som vit lögn. Men istället för bebis-koll väntade en morrande Beo i full varulv. Fast efter att de hade fått morra och muttra lite angående rang och så vidare så såg de ändå fördelarna av att kunna jaga i flock.

Sent samma natt, eller tidigt nästa morgon beroende på hur man valde att se på det så kände de sig båda härligt utmattade och ganska självbelåtna med sig själva. Argus lämnade deras tomt med en high-five och ett löfte om att de skulle träffas igen nästa fullmåne!

Inomhus väntade en ny överraskning för Beo.
-Vattnet har gått älskling, det är bäst att du ringer efter en taxi...

-Men jösses, varför ser du så skräckslagen ut? Jag trodde du var den stora tuffa alfa-hanne varulven? Jag skall ju bara föda ett barn? Är det så underligt?

Kapitel 8

Oro och harmoni blandat med skratt och överraskningar

Beo tog för vana att alltid ta en promenad med sin äldsta dotter på eftermiddagarna, precis innan solen gick ner. Det var inget  som han medvetet hade planerat. Men precis som han alltid kände att han behövde röra på sig när han själv var orolig så kände han ett behov av att röra på sig nu när han började se tecknen hos Freja: De gula ögonen, rastlösheten, vredesutbrotten... Beo visste att vid så här unga år så kunde saker egentligen gå åt vilket håll som helst. Det fanns egentligen inget att göra vid så här tidiga år. Men det hindrade honom såklart inte från att oroa sig...

Något som han inte hade behövt oroa sig för dock var hans och Sagas relation. Allteftersom barnen växte och det inte längre var så arbetsintensivt när det gällde deras tillsyn så började de hitta tillbaka till varandra igen.
-Jag är ledsen att det har verkat som om jag försummat dig baby. Det är bara så...
-Sssssch, jag förstår precis. Har kännt samma sak!
-Jo, men...
-Inga men! Kyss mig och ta mig till sängs annars ignorerar jag dig!

Inget gott som har något ont med sig... Någon vecka senare, ett högst välbekant illamående...

Det var dock inget som Saga hade tid att tänka så mycket på, för plötsligt var det dags för Thor att fylla år. Saga kunde inte hjälpa att hon torkade bort en sentimental tår ur ögonvrån. Hur hade tiden kunnat gå så fort?

Skolpojken Thor var en liten charmör utan dess like. Han visste minsann sitt värde och att han var ödesbestämd till att bli något stort redan från början!

-Mamma?
-Mmm, vad är det raring? Nej Skade, bit inte på leksaken...
-Vet du vad jag skulle önska?
-Nej vännen, vad önskar du dig?
-Att det var min födelsedag varje dag!
-?
-För då skulle alla se mig och hurra för mig och jag skulle slippa vara osynlig hela tiden.
Saga fick en klump i halsen av sonens ord. Hade de verkligen varit så upptagna med sitt och småtjejerna att de alldeles hade ignorerat honom?

Som plåster på såren, och kanske lite för att döva sitt dåliga samvete, så tog Saga Thor med sig till den närliggande parken. Där träffade de Argus. Argus var en varulv precis som Beo det visste Saga. Men de hade inte haft någon närmare kontakt. Vilket Saga tyckte var synd. För hon hade börjat ana hur viktig flocken var för en varulv.
-Argus, vet du vad?
-Nä vadå?
-Jag har haft kalas! Födelsedagskalas. Men du var inte bjuden.
-Nej jag var visst inte det. Ni tyckte visst inte om mig tillräckligt.
-Vi tycker visst om dig dummer! Vi kände inte bara dig. Hur kan man bjuda någon man inte känner? Men nästa kalas så bjuder vi dig så klart!
-Så bra...

-Grattis till din lilla flicka förresten? Beo måste börja känna sig i minioritet där hemma. Tre flickor mot honom  och Thor...
-???
-Oj, förlåt mig. Du kanske inte visste? Förstörde jag mysteriet nu? Det är min varulvskraft förstår du.Jag känner sådant på mig förstår du.
-Wow! Coolt. Vet Beo tror du...?
-Ha ha ha! Skojar bara med dig lite! Jag vet inte såklart. Men det är min halv-kvalificerade gissning som medicinare att på grund av hur toppig din mage är att ni kommer få en liten tjej!

Kapitel 7

Ett litet mellanspel där Beo funderar på Livets stora gåtor: Livet, kärleken och allting...

Efter den kvällen så var det som om Beo hade fått en insikt. Han började försöka hjälpa till. Vara en bättre pappa till sin förstfödde son och sina två ögonstenar Freja och Skade.

Ja, han till och med tar hand om tvätten - ibland, när andan faller på...

Men som sagt, mest tid försöker han ändå spendera med sonen. Det är något speciellt med fäder och deras förstfödda verkar det som.

Annars så spenderar han många, många timmar i växthuset och tja inte alltid ensam. Zero verkar ha värmt upp till att husse är en konstig filur och kommer ofta på besök. Kanske njuter han av den tropiska värmen

Som av genom en tyst överrenskommelse så lät Saga Beo ge sig ut på stigarna kring de sena nattimmarna. De sa ingenting om vart han gick då. De pratade faktiskt inte särskilt mycket alls, mer än kring vardagliga sake som gällde barnen. Beo ville så gärna nå ut till Saga. Hålla om henne. Be om förlåtelse. Men det var som om hon hade rest en osynlig mur dem emellan och det enda han kunde göra var att yla mot månen av sorg...

 

-Ja du Zita, vad skall vi göra? Jag har satt mig riktigt i skiten nu, eller hur?

Zita tittar på honom med svala, vänliga hundögon. Hon säger inget, men verkar förstå desto mer. Hundar är kloka.

-Jag menar, jag älskar Saga över allt annat. Men ibland känner jag mig bara så instängd. Det finns en del av mig som jag aldrig kan få henne att förstå. Hur mycket hon än säger att hon vill försöka. Fast det handlar väl om att ge och ta antar jag. Att göra det bästa av de kort som oss givits och att aldrig ge upp, eller hur?

Zita skäller bekräftande och skakar sedan demonstrativt vatten ur pälsen så att Beo blir alldeles dyngsur.