Kapitel 6

Saga och Beo sliter med att vara småbarns-föräldrar. Men frågan är om det inte sliter för mycket på deras relation?

 Thor har en egen stark vilja och han kräver mycket av sina föräldrar.

 Tur att de har två utmärkta barnvakter i Zita och Zero som gärna vaktar de riktigt små...

 Beo flyr ut i det nybyggda växthuset när han känner att han behöver andas lite och få lite egentid. Inget grundar som att gräva i jorden!

 Alla var så upptagna med sitt att de inte ens märkte att stackars Mammut hade födelsedag och åldrades upp till vuxen...

 Allt eftersom dagarna gick så började Beo känna sig allt mer rastlös och instängd. Det gick t.o.m så långt en kväll att han utan kontroll förvandlades till sin varulvsform och morrandes började bita och klösa på deras 2-sits soffa.

 -Vart är du på väg? Beo? ropade Saga efter honom när han stövlade ut. Vi har tre barn som kräver vår uppmärksamhet! För att inte glömma 4 hundar! Beo?! Våga inte ge dig av nu... BEO!

 Det kändes så skönt, så fritt, så livsbejakande att helt få ge efter för sina mer djuriska drifter. Känna jorden mot handflatorna, andas den friska nattluften. Han sprang och sprang utan att tänka på annat än att han var fri...

Hemkommen, runt gryningen så smög han skamset in för att inte störa någon av de andra. Men han hade inte behövt oroa sig. De enda som morrade lite var Zero och Zita när han transformerade sig tillbaka till sin mänskliga skepnad igen. Och med den formen kom också skamkänslorna. Vad hade han gjort. Hur självisk kunde man vara? Samtidigt som han innerst inne kände att han inte längre kunde förneka sin varulvsida. Inte om han inte skulle bli tokig. Han ägnade större delen av gryningstimmarna att leta i sin stora alkemibok tills han hittade vad han trodde kunde vara en lösning.

Kapitel 5

Bus, överraskningar och presenter - kan det bli så mycket bättre?

 Beo verkar ha fått hjältestatus hos Alfred nästan. Efter att en dag följt Zita med hem så följde han Beo vart han än gick. Och kom med goda råd i trädgårdsodling.
-I boken står det att du skall skörda känsliga örter motsols, vid fullmåne....
-Står det något i din bok också om hur man tar hand om näsvisa snorungar också?!
-???

 Fast även om han lät hård på rösten så kunde Beo inte låta bli att gilla Alfred. Han påminde allt för mycket om honom själv som liten valp: Nyfiken, vetgirig och 100% full av bus. Det fanns gränser dock. En gräns som de etablerade ganska omgående var att Alfred inte skulle försöka göra något bus på Beo. Om inget annat för att det alltid slog tillbaka mot honom själv!
-Försök aldrig mästra en mästare grabben, sa Beo en av de sista gångerna med ett torrt leende.

 Bus verkade dock ligga i Alfreds gener och även om han inte försökte någon mer gång på Beo så ansåg han visst att Saga var fritt byte. Hon var betydligt mer mottaglig än sin make för Alfreds spratt.

 Hur det nu än var med den saken så fick Saga värkar inte långt därefter. Den här gången valde hon att bli körd till sjukhuset.
-Det är något som inte är som det ska! flåsade hon mellan värkarna.
Om hon bara visste hur rätt hon hade! För när hon någon dag senare fick komma hem från sjukhuset hade hon med sig inte bara 1...

 ....utan två små helt underbara Wulff-flickor som fick namnen Freja och Skade.  Eftersom Thor dessutom hade haft sin födelsedag under samma veva så passade de på att bjuda in sina närmaste grannar till ett stor födelsedagsfest. Alfred kom såklart, men även ny varulvs bekant vid namn Weylon och en annan flicka.

Och så här vidunderligt söt blev Thor som småbarn. Hur många hjärtan smälter?

Även Zita verkade vilja dra sitt strå till stacken och firandet. Efter en av sina dagliga jaktturer så släppte hon en stor glittrande sten-klump i knäet på Saga. Saga, hon flämtade till av förvåning när hon vände på den något hund-dräggel täckta stenen. För det stod ganska snart klart att detta inte bara var vilken sten som helst utan något mycket, mycket mera värdefullt.

-Åh du underbara, gosiga lilla hårboll, gullade Saga med Zita. Kom hit så jag får ge dig en bamsekram!

Saga var så jättelycklig! Äntligen så hade deras lycka vänt verkade det som!

Kapitel 4

 En välbekant känsla hemsöker en medlem av familjen och en annan  familjemedlem  möter de mest märkliga nya bekanta

Den lilla pojken fick namnet Thor och var en glupsk liten krabat som genast vann sina föräldras hjärtan. Men det faktum att han hade aptit som en utsvulten varg var det enda tecknet på att han hade ärvt några av sin fars mer djuriska drag.

I och med att de plöstsligt hade blivit fler i familjen så blev plånboken också tightare. Saga försökte att inte oroa sig. Men hon kunde ändå inte låta bli att känna en viss ängslan om och hur de skulle få pengarna att räcka till. Då var det verkligt skönt att ha Zita som värmedyna och tröst.

En morgon på sensommaren vaknade dockSaga av ett välkännt illamående.
-Inte den här gången också, suckade hon och tog fram tandborsten.  Hon hade hoppats att nästa graviditet skulle ha blivit annorlunda. Men inte då. Samla gamla illamående. Hade de fortfarande någon ingefära i skåpen?

Beo, blev överlycklig när han fick höra att de skulle få ytterligare tillökning till familjen. Som varulv med starka drag av varg i ådrona så var familjen, flocken oerhört viktig för honom.
-Du är en fantastisk kvinna, det vet du eller hur? frågade han ömt.
-Säg det när jag väger 100 kg och är stor som ett hus muttrade Saga, men kunde inte låta bli att le.

Zita var väl den i familjen som inte var alldeles så förtjust i en ny familjemedlem. Eller var det det faktum att hon med hundars fenomenala instinkt kände på sig att det var något annorlunda med husse. Det var något speciellt, han var varken man eller varg och det gjorde Zita väldigt osäker, samtidigt beskyddande mot familjens senaste medlem.

Det kändes så konstigt i huset tyckte Zita. Trångt och högljutt med både nyfödd bebis och gläfsande valpar kring hasorna. Hon började allt oftare stirra ut genom fönstret och titta mot friheten som bara låg en glasruta bort.

Hon brukade ta för vana att promenera runt kvarteret minst en gång varje eftermiddag. För att få sträcka på benen. Men även för att få lite koll på vad som hände runt omkring. Ingen kunde påstå att hon var en dum hund precis! En av de första personerna som hon mötte var en pojke som hon kände måste heta Alfred. Det var något annorlunda med honom också. Inte lika vild som husse, men något var det. Definitivt så var det speciellt att han kunde göra det där glittrande med händerna.

En annan av grannskapens mer oskyldiga invånare som Zita mötte på sina promenader  var Mara Nix. Med henne kunde Zita inte känna något annorlunda alls. Bara en ensam liten flicka som desperat längtade efter någon varm och mjuk att krama, borsta och ty sig till.

När Zita möte den orange-skimrande fröken Spökh trodde hon måttet skulle vara rågat för vad hon som hundsjäl kunde klara av. Men till sin förvåning så visade även den här varelsen sig vara helt OK, Hon måste var det eller hur? För hon hade de mest varsamma händer som redde ut irriterande tovor ur pälsen. Hon kände att de nog säkert kunde bli vänner. Kanske, om ett litet tag...

Kapitel 3

Kapitel 3 - vari fyra blir sex, för att sedan bli 7

 Dagarna och nätterna går. Sommarnätterna blir allt ljusare. Många av dessa nätter spenderar Beo utomhus under stjärnorna. Det är en djupt rotad drift hos honom att få plocka fram vilddjuret inom sig och bara springa fritt och yla mot månen. Han skänker en tacksamhetens tanke till Saga, som sedan första dagen de träffades hade accepterat honom för den han är till kropp, hjärta och själ.

 Något senare vaknade Saga en tidig morgon av att hon kände sig kräkfärdig. Hon visste att det inte hade varit något fel på hennes matlagning kvällen före, så då återstod bara alternativ 2 (Nej, vinterkräksjukan existerar inte i en Legacy - författarens anm.)....

 Samma morgon så satt Beo var alldeles varm och lycklig inombords. Han hade precis insett att Zita var dräktig. Snart, snart skulle de få små valpar springandes kring benen!

-Älskling! Kan du komma hit är du snäll? Det var Saga som ropade innifrån sovrummet. Han skyndade dit eftersom hans känsliga öron hade plockat upp att något verkligen inte var rätt. Det var något annorlunda med rösten den här gången.
Saga stod vid kanten av sängen med ett förundrat uttryck i sitt ansikte.
-Vad är det? Har det hänt något?
-Det kan man kanske säga. Vi skall ha barn! Jag fick reda på det imorse!
Med ett varmt varggrin omslöt Beo henne och bara stod där en lång stund. Barn! Kunde det bli bättre?

Någon vecka senare så var det dags för Zita att födad. Hon födde fram två underbara små pojkvalpar som Saga genast döpte till Mammut och Parole.

Allteftersom dagarna gick så växte det lilla livet innuti Saga allt mer och mer och hon kände hur hon blev tyngre och tyngre. Men hon var redo. Barnkammaren var redo. Hon var redo. Fast trots detta hände det allt som oftast att hon slumrade till i gungstolen som stod i barnkammaren.

-Gaaaaaah! Skriken ekade i det lilla huset och hundarna hade sprungit och gömt sig under soffan. Saga satt i deras säng med ansiktet sammanskrynkat av smärta.

-Jag är så inte redo för det här! Var är min bedövning?

Beo såg riktigt orolig ut och det gjorde ont i hans hjärta av att se någon han älskade så mycket ha så ont.

-Bara håll ut  baby, På larmcentralen sa de att de var på väg så fort de bara kunde. Försök knipa igen om du kan...

Att bebisen hade så fruktansvärt bråttom till vägen hade överraskat dem båda så till dem milda grad att de glömt att ringa till sjukhuset och ambulans förrän i absolut sista sekunden.

-Knipa igen? Är du slug eller? Bebisen är på väg NU!

Kapitel 2

Ett kapitel där folk kommer närmare. Närmare både på det mer intellektuella planet såväl som det fysiska....

Beo var en skicklig och intensiv läsare. Genom att vara en mästare på att skumläsa så plöjde han genom hela första delen av tidskriften innan det blivit riktigt mörkt.

När det började skymma så passade han på att tända upp i den nya eldstaden. Snart så glödde och brann det mysigt en härlig brasa. Och det var inte det enda som glödde. Det verkade som om något hade tännts mellan Zita och Zero, som blivit riktigt kärvänliga mot varandra.

Ingen vet vad som försiggick i hundkojjan, eller vet vi? ;-) 

Zita tycktes trivas med att ligga och slappa ute i naturen. Helt nöjd med att bara vara och att titta på stjärnorna...

Inomhus började Saga att göra sig redo för natten. Innan hon kröp ner under det varma täcket så sände hon en tacksamhetens tanke till sin gammel-gammel-farmor Eulalia som hade tagit beslutet att flytta ut hit till Moonlight Falls. Det var mycket länge sedan nu, men det var så det hela började och det var så Saga för bara 3 månader sedan fick möjligheten att möta mannen i sitt liv - Beo.

Till en början så visste hon inte om hon drömde eller var vaken. Det hela var taget som en av hennes mest heta erotiska drömmar. Varsamma händer, valkiga av hårt arbete, som rörde vid de allra känsligaste delarna av hennes hud. Mjuka läppar som fann hennes allra hemligaste njutningspunkter. Ett dovt vällustigt morrande när hon försökte undkomma den utsökta tortyren, samtidigt som hennes kropp krävde mer. Sedan så öppnade hon ögonen och såg rakt in i ett par gyllene, vilda ögon, som var samtidigt så farliga men också ömsinta. De tillhörde HENNES man, hennes själsfrände och hon visste att detta inte var en dröm utan en erotisk verklighet.

Och så lade sig lugnet över den lilla familjen återigen....

Kapitel 1

Det allra första kapitlet - där våra hjältar presenterar sig, såväl fyrbenta som tvåbenta!

-Åååh älskling! Vårt alldeles egna hem! Äntligen. Saga omfamnar ömt sin make Beo.
-Bara det bästa för min sötnos såklart. Men är du säker på att det inte gör något att det finns visst renoveringsbehov? Beo avslutar kyssen och tar ett steg bakåt och ser oroligt på Saga.
-Aldrig! Det ger stället bara mer karaktär och oss möjligheten att sätta VÅR prägel på stället. Och vi får dessutom ett litet startkapital för att starta upp vår familj.
-En riktig stor och hårig familj...
Som om hon höll med så ger den annars tystlåtna Zita skall.

-Kom Zita, lockade Saga sin tik och fyrbenta vän. Låt oss se vad är det vi har gett oss in på och vad Zero har ställt till med...

Zero, hjälten själv verkade inte särskilt brydd alls. Han kom godmodigt och beslutsamt och la sin pälsborste i Saga's knä.
-Ha, ha! Men är inte du för söt! Men du har rätt. Det var ganska skumpigt och dammigt i flyttbilen. Kom! Låt mig ge dig en skön massage!

-Älskling !? ropade Beo ut mot vardagsrummet. Om du inte har något emot det så smiter jag in i arbetsrummet och ger alkemibänken en ordentlig översyn. Ser till att den är kalibrerad för framtrida bruk efter flytten.
-Visst, gör du så. Lås inte in dig för länge bara. Och hojta till om du skulle hitta guld...
-Will do!

Allt eftersom dagen gick så fokuserade Saga och Beo på att packa upp och att kalibrera. Hundarna Zita och Zero blev plötsligt bortglömda. Frustrerad och understimulerad började Zita att gnaga på köksstolarna för att få utlopp för sin överskottsenergi.



När det inte fungerade så gjorde Zita något mer konstruktivt av sin extra - energi: Hon såg till att plocka in dagens tidning åt matte. Kanske skulle matte då äntligen ge henne lite extra uppmärksamhet?

Beo lyckades slita sig  bort från alkemibänken lagom i tid för att hinna bort till bokaffären. Där passade han på att köpa senaste numret av Alchemy Digest och dessutom boken  Trädgårdsodlingen 101, Tanken var att han vid sina försök till att försörja sig på sin passion skulle kunna hålla ner tillverkningskostnaderna genom att odla många ingredienser själv.