Kapitel 13

Den morgonen vaknade Thor med bultande hjärta. Han hade drömt igen. Samma, konstiga förvirrande drömmar som tidigare. De där drömmarna som han visste var viktiga, men som han aldrig kom ihåg. Han hade för länge sedan slutat att försöka komma ihåg. För han visste att det inte var någon idé. Desto mer  han skulle grubbla, desto längre bort skulle drömmarna rymma.

Plötsligt drog väckar-klockans snooze-alarm igång igen och med ett stön steg han upp ur sängen  och snubblade bort till duschen. Kallt vatten var det enda som skulle väcka honom ur sin morgon-koma, det visste han. Efter en sval, livgivande dusch och en rejäl stund framför spegeln var han redo att möta världen.

Nu kom han också ihåg varför hans hjärta bultat så. Idag var första dagen på gymnasiet. Skolan i sig gav han blanka katten i. Det var själva symboliken som gjorde honom så upphetsad. 3 år – tre fjuttiga år sedan var mardrömmen över och han var stor nog, fri nog att bestämma över sitt eget öde.

I hela sitt liv så hade han känt sig utanför. Som den som aldrig riktigt passade in. Hans pappa var verkligen världens snällaste, men ändå kunde han inte låta bli att känna det som om han var en stor besvikelse: Den enda sonen som bara behövde en sak för att bli fulländad: Bli en varulv. Som det var nu så kände han hela tiden som om hans föräldrar visserligen älskade och brydde sig om honom. Men han tillhörde ändå marginalen. Var inte lika viktig som Freja och Skade. Kanske det var därifrån hans dramatiska ådra kom? Han gjorde helt enkelt allt för att bli synlig igen. Men vad hjälpte det när han var lika klumpig som en lama? Med en djup suck drog han sin hand en sista gång genom sitt rufsiga hår och började nedräkningen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

-Faggot!

-Fairy….

-D_la fjolla….

Det var inte många av hans skolkamrater som faktiskt vågade säga vad de tänkte och tyckte om honom öga mot öga. Bara de allra populäraste studenterna, med allra störst klick av beundrar-kloner omkring sig som fungerande livvakter vågade stå och kalla honom öknamn öga mot öga. Men det kunde han ta. Thor visste ju att de tillhörde de lägre fegare skikten av kompost. De som alltid verkade så tuffa men som inte vågade stå för det utan sin lilla klick. Nej, var det istället alla andra som gjorde mer ont. De som aldrig sa något. De som kunde stå på avstånd och se på när de som var så tuffa och inne knuffade honom mot en vägg. Eller som viskande såg medlidsamt på honom när han med dyngsura böcker kom ut från killarnas toalett. Tisslandet och tasslandet i korridoren från de andra som innerst inne var så lyckliga över att det fanns någon annan som hade mobbarnas uppmärksamhet, så slapp de själva riskera att bli utsatta. Det var det som var så tungt. Faktumet att det aldrig verkade finnas någon som ville ta hans parti. Alltid var det så, åtta timmars plåga varje dag, fem dagar varje vecka. Inte ens de vuxna verkade vilja sticka ut hakan och säga till, med risk för att trampa mobbarna på tårna…

Thor suckade djupt. Vanligtvis så hade Thor brukat utveckla ett slags sjätte sinne som hjälpt honom att undvika de värsta konfrontationerna. Idag hade han haft tankarna på annat håll dock. Han och Doug hade arbetat med redovisningen av ett vetenskaps-projekt och Thor hade kommit på sig själv att ha synnerligen svårt att koncentrera sig på själva skrivandet. Istället hade han kommit på sig själv att hela tiden i smyg titta på den ostyriga hårvirvlen från Dougs panna. Hur hade han kunnat låta bli att lägga märke till hur charmig den fick honom att se ut? Hur skulle det kännas att varsamt dra handen genom dessa lockar? Att sitta på något lugnt ställe och hålla Dougs silkesmjuka händer i sina...?

-Men va f_n! Se dig för klumpfot! Thor svor för sig själv. Han hade varit så nära. Förstulet tittade han upp under  luggen för att kalkylera hur stor skadan var. Oreparerbar kunde han snabbt konstatera. Det var det sedvanliga gänget, visst. Men genom sin egen tankspriddhet hade han lyckats rakt in ledaren för de ”Cool-kids” så kraftigt att denne hade stött i ett av skolgårdens designerade bord för medhavd lunch.  Nu hade han Spagetthi Carbonara över hela byxorna och inte lycklig.

-Du bad om det looser! Morrade den Populäre. Håll i honom grabbar!

Thor gjorde inget motstånd. Han visste att det meningslöst. Det här var skolans sport-killar och själv så visste han att han inte var bra på att slåss. Bättre var att bara vänta ut slagen. Förr eller senare skulle de sluta komma och det skulle vara över. Han slöt ögonen och väntade… Men de fortsatta slagen efter det första  som han väntat på kom aldrig. Efter liten stund som kändes som en halv evighet vågade Thor sig försiktigt på att öppna ögonen igen. Skolgården var tom. Så när som på Doug (När hade han kommit dit?) som stod vid kanten till baddammen där hans "motståndare" brukade roa sig med att kasta hans läxor. Av Thors plågoandar syntes inte et spår.

-Är du OK? Frågade Doug försiktig. Du höll på att få en riktig omgång de är ett som är säkert. Varför försvarade du dig inte? Dougs röst lät plötsligt anklagande. Thor ryckte på axlarna.

-Vad hade det varit för mening med det? Då hade de bara återvänt senare och gett igen än mer. På detta sätt så får jag det hela överstökat och kan gå vidare så fort som möjligt. Thor såg sig omkring. Vad tog Mr Poularity vägen? Frågade han förvirrat.

-Jag övertalade dem att de hade andra saker att göra än att hänga här…. Innebörden i vad Doug sa hängde i luften mellan dem, men Thor valde att ignorera alla varningsklockor som plötsligt började ringa inne i hans redan bultande skalle. Istället reste han sig upp och borstade diskret av sig lite osynlig smuts från sina kläder.

-Vad säger du om att vi drar från den här hålan nu? En road-trip skulle göra oss båda gott. Så slipper vi ifrån de här förlorarna. Med värkande haka och strupe tittade Thor upp och såg in i Dougs glittrande ögon. -Trodde aldrig du skulle fråga! När drar vi?